För någon månad sen fick jag ett sms av mamma om att Alice behövde åka in till veterinären. Mamma skrev att jag inte behövde oroa mig och att det säkert inte var något allarligt men när ens älskade vovve behöver vård är det klart man blir orolig. Senare på dagen meddelade mamma att Alice fått bronkit.

Efter detta meddelande har allt gått så fort... Alice har varit hos veterinären ett flertal gånger till, hon har fått en massa olika penicillin, hon har fått cortison och hon har fått ett flertal olika sjukdomar. Ett tag verkade det som att allting skulle bli bättre. Alice reagerade på penicillinet och hon blev piggare.

Igår förmiddag fick jag ytterligare ett sms av mamma där det stod att Alice var tvungen att åka in till veterinären igen. Troligtvis hade hon fått livmodersinflammation. Jag ville fortsätta hoppas att hon skulle bli bra men efter hela denna resa visste jag nog innerst inne att detta var slutet.

Senare på dagen fick jag ett sms till där mamma bad mig ringa henne och även då ville jag hoppas på att det skulle vara goda nyheter. Tyvärr fick jag det meddelandet jag länge vetat skulle komma.

Från och med nu är vi bara sju familjemedlemmar. Igår somnade Alice in i mammas famn och jag vill försöka förstå att det var det bästa för henne. Ändå vill jag inte släppa taget om att hon fortfarande finns hemma hos mamma och pappa.

I tio år har hon funnits i mitt liv och hon kommer fortsätta göra det även nu. Jag tänker på henne varje dag och på lördag har jag tänkt tända ett ljus för farmor, då ska jag tända ett för Alice också.