Idag har jag varit och intervjuat femåringar.

I mattekursen har vi fått ett uppdrag om att gå ut i praktiken och intervjua barn och se hur de ligger till i sin matematikutveckling. Egentligen skulle vi intervjua sexåringar, men jag och Hanna, som jag gjort intervjuerna med, fick dispans.

 

Man kan inte låta bli att le åt alla söta kommentarer eller småfel som de gör. Till exempel:

 

Jag: Jag skulle vilja att du skriver 12.

Barnet: Jag kan inte det för jag har bara lärt mig 5,4,3,1,2 ... Och 6 också. Men du kan få se när jag skriver det som jag kan?

 

Barnet ska lägga upp 14 knappar på bordet.

Barnet: Jag vet att detta är 1 (lägger upp en knapp)

Jag vet att detta är 2 (lägger upp en knapp till)

Jag vet att detta är 3 (lägger upp en knapp till)

...

Jag vet att detta är 9 (lägger upp en knapp till)

Jag vet att detta är 10 (lägger upp en knapp till)

Men nu kan jag inte längre (lägger upp en knapp till)

 

Jag: Hur långt kan du räkna?

Barnet: Min mamma har lärt mig att räkna till ... till ... till ... Jag kommer inte på nu.

 

 

 

Med detta vill jag säga att jag älskar min utbildning!